Mina vänner Poem by Ghayath Almadhoun

Damaskus hemsökte mig…
medan jag sopade i hennes kvarter
Jag var mindre än hennes hunger…
Ensam…
Jag blödde ut mina vänner…
De var vargar men ändå mina vänner
Jag har hällt ner deras anletsdrag
i mina fickor…
Gömt dem när Damaskus regnade…
Gett dem att äta av mitt rum…
Ljugit åt dem när någon stämt träff med en kvinna…


Jag brukade ljuga
så att de kunde ha något att yvas över…
Jag överöste staden med hjältedåd och sköna bedrifter
som de hade begått…
Men…
när jag inte delade min brödbit med dem
förnekade de mig
De var vargar men ändå mina vänner
De var som en grav…
Som översvämmar ett språk…
som begraver sina författare levande
Ur minnenas körsbär tittade de ut
Från balkonger med sträckta halsar
De levde inte länge…


För att bevisa
att de är på genomresa
kommer de inte att återvända
när de återvänder
Damaskus hemsökte mig
medan hon delade ut sina bröst bland de hungrande
Jag var den som plockade upp
radbandens kulor hon tappat
Jag ropade åt människorna på väg till Qasiounberget…
Låt dem stänka ut mitt blod
likt regnet över Bab al-Saghir-porten.


Av mina vänner
har jag lärt mig att stjäla bröd…
så att jag inte överlevde och de inte dog
De var vargar men ändå mina vänner…
Du ser dem… Som om de hade pucklar
Du känner igen dem utan att ha berusat dig med dem
Deras ansiktsfärg liknar de dödas…
Och deras gester ett värmeelements om vintern
Berusade utan att vara berusade
Men de har druckit långt mer än de tål


Mina vänner…
Några av dem tröttnade på att bära sin väska…
De köpte sig första bästa huvudstad och
översållade den med sina barer
Varje år återvänder de till Damaskus
för att borsta av sig snön
och berätta för mig om städer
som respekterar människan
sådan som hon är


Viskande anförtror de mig att landets arrak
väcker större begär än all annan sprit
När vi är ensamma kvar…
sticker de åt mig en handfull pengar
och jag tar emot dem utan att skämmas…
Varför skulle jag skämmas inför mina vänner…
De är vargar men jag är som de
Nertyngd av synder
Plötsligt en dag ska jag
överraska dem med att resa.


Jag kommer som om mina bördor var sånger
Jag släpper ut dem som hästar i min själs grönska
Jag ska krossa rutan i mitt bröst
så att de kan läsa om min smärta som osynligt sprider sig
Ur våra dagars garderob väljer jag…
något som anstår deras sorg…
Som en mamma
smeker jag deras förflutnas lockar…
så att de somnar…
och rövar dem från näsdukarna
som tillhör dem som tar avsked av dem…
innan de hinner fälla några tårar…
Jag häller ut vinet som en matta vid deras fötter
så att de kan gå barfota
in i nattens vidsträckthet…
Jag yrar om dem.


Mina vänner…
Rester av människor…
Karavaner gav sig av över deras kroppar…
Deras skratt hade förstörts till hälften
av dålig tobak…
Den andra hälften…
tog spriten hand om.


Mina vänner…
Några av dem har blåst ut sitt livs ljus…
De dog av syrebrist
och uthärdade inte längre
- metallskogen
ströp deras andning
Varje gång deras lungor vidgades för att söka jasmin
överöste Damaskus dem med sin cement
Några av dem har rövats bort av kvinnor
som tagit dem med sig till sina nästen
När de väcktes ur det efterlängtade paradiset
av barnskrik hade de blivit fäder.


Några av dem har sökt sig till poesin
deras brott inget annat än dikter
Några av dem… innan solen stigit upp…
Man kom hem till honom…
Bjöd honom med ut på en kopp kaffe…
Sedan dess har han inte synts till… inte synts till…
Min sorg över hans mamma
Åh! Min sorg över mina vänner
Jag ska skydda dem från berättelsernas tjuvar…
Och testamentera min klump i halsen
åt dem…


Jag ska lämna mitt klotter på deras skrivböcker…
och på deras speglar min bild…
Jag ska ställa ifrån mig mitt fyllda glas…
på varje knullat bord
Jag skålar… för deras närvaro i min frånvaro
och skickar min själ per post…
Jag bär fram min smärta i kortege åt dem…
Av samtalens ull ska jag spinna en sjal runt deras halsar.


Mina vänner…
Ett Damaskus ska ni återvända till…
Så vi kan dricka te med bröd
och mätta på minnets… detaljer…
kasta dem i Baradafloden
för att sedan fortsätta… till våra fruar…
likt soldater…
på väg mot kriget efter avslutad permission
Vi fortsätter…
mot dödens allt vidare…
allt vidare…
rymd
som för varje sommar växer sig större.


Vi kommer att glömma alla detaljer…
men ständigt minnas
våra mormödrars historier
om vargar som jagar i flock…
vandrar i flock…
och ylar i flock…
Men när någon av dem far illa i ensamhet
vädrar de andra minnenas blod
och slukar sin broders kött i flock…


Mina vänner…
De är vargar med barnskratt…
en flöjts oskuldsfullhet
och en mås drömmar…
Men…
när jag inte delade min brödbit med dem…
förnekade de mig…
………………………………………………
……………… … men ändå är de mina vänner.

Vintern 2006/07

Översättning: Jan Henrik Swahn