MASSAKERN Poem by Ghayath Almadhoun

Massakern är en död metafor som äter mina vänner, äter dem utan salt. De var poeter, och de blev reportrar med gränser. De var trötta och de blev så trötta. "De passerar bron i den tidiga morgonen, lätta", och de dör utan täckning. Jag ser dem i nattkikarna, följer hettan från deras kroppar i mörkret. Nu springer de ifrån den till den, ger sig inför denna enorma massage. Massakern är deras riktiga mor, medan folkmordet bara är en klassisk dikt skriven av intellektuella generaler som gått i pension. Folkmordet är inte gott nog åt mina vänner, folkmord är ett organiserat kollektivt arbete, och organiserat kollektivt arbete påminner dem om den vänster som svek dem.


Massakern vaknar tidigt, badar mina vänner i kallt vatten och blod, tvättar deras underkläder, ger dem te och bröd, och undervisar dem sedan i jakten. Massakern är mina vänner mer tillgiven än deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Hon
öppnar sin dörr åt dem, när andra dörrar är stängda. Hon ropar ut deras namn, när nyheterna letar efter antalet offer. Massakern är den enda som ger dem asyl utan tanke på deras bakgrund. Hon bryr sig inte om deras ekonomiska situation, om de är intellektuella eller poeter. Hon betraktar dem från en neutral vinkel. Hon har samma döda anletsdrag som de, och samma namn som deras änkefruar. Hon rusar som de till landsbygden och förorten, och framträder som de på nyheterna. Massakern liknar mina vänner, men den har alltid ett försprång till de avlägsna byarna och skolorna.


Massakern är en död metafor som kryper ut ur teven och äter mina vänner utan ett enda uns salt.